• Ministeren Mehmet Kaplan (MP) meddeler pressen at han avgår avsløringer om bånd til islamister og tyrkiske fascister. Bak står statsminister Stefan Löfven (S). Foto: Lars Pehrson/Scanpix

Islamister söker svensk makt

Følgende to faner endrer innhold under.

Daniel Wiklander

Daniel Wiklander (f. 1972) er journalist med lang erfaring fra svenske nyhetsredaksjoner. De siste årene har han vært sjefsredaktør for avisen Arbetaren og redaktør for Ordfront Magasin. Foto: Snezana Vucetic Bohm

Siste poster av Daniel Wiklander (se alle)

Fra 02/16.

Har det svenska Miljöpartiet infiltrerats av islamister? Hade en grupp inom Socialdemokraterna ett avtal med samma muslimska organisationer? Och vad är egentligen entrism? Den svenska journalisten Daniel Wiklander redar ut vad som har hänt i de svenske regeringspartierna.

Det har stormat kring Miljöpartiet under våren. Inte färre än tre folkvalda politiker på olika nivåer, och ett av ungdomsförbundet Grön Ungdoms regionala språkrör, har lämnat sina poster eller tagit ”timeout” som det brukar heta i svensk politik.

Gemensamt för dem som hittills tvingats bort från sina poster eller själva valt att lämna är att de utmärkt sig offentligt genom politiska ställningstaganden. Dessa har antingen legat nära konservativa islamiska värderingar, eller inneburit stöd för Turkiets islamistiska regim och för den turkiska statens brutala framfart mot sina medborgare i nutid eller historiskt. Ibland har samma person gjort uttalanden av båda sorterna. Ett antal av dem det gäller är dessutom dubbelorganiserade i samma islamiska föreningar, varav vissa startats av just de berörda miljöpartisterna.

”Död åt de armeniska hundarna!”

Allt började på Sergels Torg i centrala Stockholm lördagen den 9 april. Barbaros Leylani, vice ordförande i Turkiska riksföreningen, höll tal på en demonstration till stöd för Azerbajdzjan, vars långvariga konflikt med Armenien just blossat upp med blodiga strider längs gränsen.

Och det var inget fredens budskap Leylani bringade den dagen.

”Död åt de armeniska hundarna. Död! Död! Mina kära raskamrater. Låt oss visa Sverige, Skandinavien och Europa vad turken står för. Vi tycker inte om blod, men vi kan låta blodet flyta när det behövs.”

En video textad till svenska spreds snabbt på Youtube. Nästan lika snabbt tillkännagav Barbaros Leylani sin avgång på Turkiska riksförbundets sajt. Han har efteråt hävdat att han glömt manus, och därför talade fritt ur hjärtat. På vilket sätt det skulle göra något bättre har inte framgått.

Några dagar senare började bilder på Barbaros Leylani från en middag förra sommaren spridas på Facebook. Tillsammans med bland andra Ilhan Senturk, ledare för den svenska grenen av den turkiska fascistorganisationen Grå Vargarna, firade Leylani sista kvällen på den muslimska fastemånaden ramadan.

Med på middagen var också den svenske bostadsministern, miljöpartisten Mehmet Kaplan. Skandalen var ett faktum.

Inga raka svar

Det visade sig snart att Kaplan dels hade svårt att ge raka svar om varför han varit på samma middag som Grå Vargarnas ledare, dels varför han upprepade gånger sammanträffat med den turkiska islamistorganisationen Milli Görüs. Den 18 april fick han gå som minister. Kort därefter valde Yasri Khan, en ung framåt politiker påtänkt till Miljöpartiets styrelse, att dra tillbaka sin kandidatur. Hans vägran att skaka hand med en kvinnlig tv-reporter väckte stor uppståndelse, och en segdragen debatt om hälsningsvanor drog igång i Sverige. Till och med statsminister Löfven hakade på med en kommentar om att ”i Sverige hälsar vi på varandra genom att ta varandra i hand.”

En vecka senare hoppade Semanur Taskin, språkrör för Grön Ungdom Storstockholm, av sina uppdrag med hänvisning till att hon som muslim inte känner sig trygg i politiken. Semanur Taskin har sedan de väpnade attackerna mot kurder i östra Turkiet drog igång i somras hållit en hård regimtrogen linje i bland annat sociala medier, och även kritiserats för detta av främst folk som tagit parti för kurderna.

Usama bin Ladins mentor

I slutet av april tog miljöpartisten Kamal al-Rifai i Burlöv utanför Malmö ”timeout” efter att det visade sig att han som representant för Syriska föreningen bjudit in Salman al-Ouda, en konservativ imam som pekats ut som Usama bin Ladins mentor i religiösa frågor.

Det ska sägas att al-Ouda tagit avstånd från väpnad kamp sedan tiden då han stod nära al-Qaidas galjonsfigur – däremot inte från sin mycket konservativa värdegrund. I en intervju med Malmötidningen Sydsvenska Dagbladet i samband med besöket duckade han frågor om exempelvis antisemitism och synen på homosexualitet.

Miljöpartiets högsta ledning, de båda språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin, fann på grund av skandalerna för gott att öppna upp valberedningens arbete igen inför kongressen i maj, som en gest till kritiska medlemmar. Missnöjet med ledningen har varit stort internt av en rad andra skäl än just medlemmar med misstänkt egen agenda. Inte minst eftergifterna de gröna statsråden gått med på när det gäller hjärtefrågor som flyktingpolitiken och statliga Vattenfalls kolbrytning i Tyskland har gjort många i partiet frustrerade, liksom Åsa Romsons många misslyckade offentliga uttalanden.

Det gick inte riktigt som det var tänkt. Förslagen på nya språkrör lät inte vänta på sig, men även valberedningen själv valde att föreslå ett annat kvinnligt språkrör, före detta EU-parlamentarikern Isabella Lövin – vilket i praktiken innebar att man avsatte Åsa Romson, som valde att gå självmant innan kongressen 13-15 maj. Isabella Lövin valdes där till nytt språkrör.

Ministeren Mehmet Kaplan (MP) meddeler pressen at han avgår avsløringer om bånd til islamister og tyrkiske fascister. Bak står statsminister Stefan Löfven (S). Foto: Lars Pehrson/Scanpix

Ministeren Mehmet Kaplan (MP) meddeler pressen at han avgår avsløringer om bånd til islamister og tyrkiske fascister. Bak står statsminister Stefan Löfven (S). Foto: Lars Pehrson/Scanpix

Att göra sig av med enbart Romson har mött hård kritik utanför partiet, eftersom Gustav Fridolin, utbildningsminister i den rödgröna minoritetsregeringen, var den som hade starkast koppling till avgångne bostadsministern Mehmet Kaplan och dessutom trasslade in sig när han försökte ta Yasri Khan i försvar för att sedan svänga 180 grader om den vägrade handskakningen.

Ökad demokrati – med Erdogan?

Men vi backar tre år, till sommaren 2013. I Istanbul har en stor skara människor ockuperat en park som hotats jämnas med marken. Upproret i Gezi park sprider sig över landet, och blir fokus för missnöjet med den auktoritäre president Recep Tayyip Erdogan – som brutalt slår ner protesterna.

Den 15 juni skriver Yasri Khan, miljöpartisten som tycker det är för intimt att skaka hand med kvinnor, följande på SVT Opinion:

”Älska eller hata män som Erdogan och Thaksin [Shinawatra, hårdför fd premiärminister i Thailand som är Khans föräldrars gamla hemland] – men de gör skillnad. De förändrar och de har bidragit till att fler får ta del av välfärden. De har starkt bidragit till att makten i deras länder numera är mer mottaglig för folkets röst. I var och en av dessa länder finns det idag en ökad demokrati, ett starkare civilsamhälle och gator som upplåter mer plats åt folkligt missnöje och organisering än innan.”

Detta är naturligtvis en ståndpunkt man kan ha, men det är knappast Miljöpartiets ståndpunkt. Ändå var artikeln inget hinder för Khan i partiet.

Över huvud taget har den minoritet i partiet som verkar sympatisera starkt med regimen i Turkiet, och som är engagerade i olika islamiska organisationer vid sidan av partiet, länge kunnat uttrycka detta relativt obehindrat. Det är först nu i vår som det på allvar blivit en fråga man känt sig tvungna att ta tag i.

Och det fanns mer att ta i. Flera miljöpartister finns på bild när de gör en gest med fyra fingrar som av vissa kopplas till Muslimska brödraskapet i Egypten. Gesten kan även tolkas som solidaritet med de islamistiska demonstranter i Kairo som mördades i hundratal av militären sommaren 2013 – vilket är vad de utpekade partimedlemmarna hävdar.
Mohamed Temsamani, miljöpartistisk kommunalpolitiker i Solna och ordförande i Förenade islamiska föreningar i Sverige, gjorde inom ramen för sina universitetsstudier 10 veckors praktik i Egypten hos Muslimska Brödraskapets politiska gren Frihets- och rättvisepartiet. En annan kommunpolitiker lovade 2014 i en tidning för turkietsvenskar att såväl Miljöpartiet som hon personligen skulle arbeta för att riksdagsbeslutet att erkänna Turkiets folkmord på armenier 1915 inte skulle verkställas av regeringen – något Miljöpartiet centralt i dag kraftigt värjer sig mot.

Mehmet Kaplan såg för övrigt till att inte befinna sig i riksdagens kammare när det var dags för votering om Armenienfrågan.

Infiltration

I kölvattnet av skandalerna har forskaren Lars Nicander, chef för Centrum för asymmetriska hot och terrorismstudier (förkortat Cats) vid Försvarshögskolan, uttryckt oro för att Miljöpartiet skulle vara ”infiltrerat av islamister”.

Samtidigt som Nicander drar paralleller till Sovjetunionens verksamhet under det kalla kriget, som omfattade påverkansoperationer och värvande av inflytelseagenter i ickekommunistiska partier, likväl som ren infiltration, pekar han på de miljöpartister som i offentliga sammanhang synts göra fyrafingrarsgesten som de själva hävdar uttrycker solidaritet med offer i en massaker. För Nicander är det en tydlig symbol för Muslimska brödraskapet.

Resonemanget hänger inte ihop. En infiltratör som går en stats eller organisations ärenden för att påverka politiken hos ett regeringsparti ställer sig knappast och gör ett tecken som av många, om än något inkorrekt, starkt förknippas med uppdragsgivaren. Inte heller fastnar hen på bilder som bevisar komprometterande middagssällskap.

Det gäller tvärtom att smälta in i bakgrunden, verka utan att synas, kanske sammanföra rätt personer eller att som politiskt sakkunnig exempelvis bidra till formuleringar i lagförslag.

Men vid sidan av infiltration finns ett annat politiskt fenomen: Entrism. Begreppet förknippas främst med taktiken hos vissa trotskistiska organisationer att inträda i större vänsterpartier för att påverka dessa i trotskistisk riktning. Entrism kan, men behöver inte vara, en hemlig verksamhet – det beror helt på det större partiets regler kring tendensfrihet.

När Liverpool blev rött

Det mest framgångsrika exemplet på trotskistisk entrism är när grupperingen Militant efter bortåt 40 år av fraktionsarbete i brittiska Labour (ett parti med större tendensfrihet än exempelvis Socialdemokraterna) i början av 1980-talet tog över styret av storstaden Liverpool. Detta ledde till en bitter strid med den konservativa regeringen, som gjorde allt den kunde för att försvåra för kommunisterna i Liverpools stadsfullmäktige, samtidigt som Labour slängde ut Militant ur partiet.

I Sverige försökte trotskister kring tidningen Offensiv, influerade av Militants lyckade övertagande av Labour Party Young Socialists, på 1970-talet skaffa sig majoritet i Socialdemokraternas ungdomsförbund SSU. I början av 1980-talet uteslöts samtliga ur förbundet.

Det kanske mest kända exemplet på entrism i Norge är när den maoistiska gruppen Tjen folket fick in sina medlemmar i nyckelpositioner i SOS Rasisme. De utnyttjade organisationen dels för att föra fram sin egen analys av rasismen och inte minst som ekonomisk mjölkko.

Entrism som syftar till att kuppa eller till och med splittra en organisation är naturligtvis en direkt fientlig handling, men det finns en stor spännvidd mellan sådant som Militant och Offensiv ägnade sig åt, och hur till exempel en yngre generation inom ett parti går samman och trycker på för ideologisk förändring utan att för den skull ägna sig åt något som kan definieras som entrism.

En avgörande faktor är lojaliteten. Accepterar medlemmarna partilinjen och agerar demokratiskt för att förändra den, med hänsyn till vilken tendensfrihet som tillåts, för det man anser vara partiets bästa? Eller ser man partiet som enbart en plattform där man kan ta del av ekonomiska resurser och skaffa sig eller sin grupp legitimitet för att bedriva politik utan minsta hänsyn till annat än vad partiledningen ytterst tolererar?

Entrism i denna form behöver inte påverka partiets officiella politik nämnvärt, men kan innebära olika möjligheter att bedriva politik utanför partiet genom att använda partitillhörigheten som plattform för att göra sin röst hörd i olika frågor.

Frågor för internutredningen

Även om det knappast finns några bevis för entrism i Miljöpartiet i dagsläget – för att inte tala om ren infiltration av KGB-modell – så finns i vart fall grund för en arbetshypotes, framför allt för den internutredning som rimligen bör pågå, om att människor som delar sympatier för den turkiska regimen och dessutom ingår i vissa islamiska organisationer även valt att organisera sig i Miljöpartiet.

Ett faktum är att de islamiska organisationer det handlar om inte är jämnt spridda över de olika varianter av islam som har anhängare i Sverige. Shia lyser exempelvis med sin frånvaro, trots att det bor många människor från shiadominerade länder i Sverige. Istället handlar det om sunniislam av en sort som ligger nära just Muslimska brödraskapet.

En rad av dessa organisationer har gett sig in i debatten om de avhoppade miljöpartisterna med åsikten att allt handlar om diskriminering av muslimer för att de ska dra sig för att delta i det politiska livet i Sverige. I ett pressmeddelande från den 10 maj talar representanter från bland andra Sveriges Unga Muslimer och Muslimska Mänskliga rättighetskommittén om ”islamofobiska konspirationsteorier” bakom mediedrevet mot Mehmet Kaplan.

Yasri Khan för sin del har efter sin brytning med Miljöpartiet skärpt retoriken, och talar i ett inlägg i en Facebooktråd från 4 maj om hur en rad namngivna politiker, varav en från Miljöpartiet, som kritiserat honom är ”kurder med kopplingar till peshmerga och PKK”. Han spekulerar vidare att politikerna, varav ett flertal själva är muslimer, får bidragspengar för att ”säga att islam och praktiserande muslimer är onda”, eller att det är ett sätt för den med utländsk bakgrund att göra politisk karriär.

Att kritiken inte sällan kommer från kurdiskt håll är ett faktum, och det hänger delvis ihop med stödet som uttalats för Erdogans regim, men inte enbart. Nalin Pekgul, muslim med lång bakgrund som socialdemokratisk politiker och en av dem Yasri Khan pekar ut, kan knappast kallas PKK-anhängare. Däremot har hon länge yttrat kritik mot vissa islamistiska rörelser i framförallt de invandrartäta stadsdelarna i nordvästra Stockholm för deras auktoritära attityd i lokalsamhället, och kritiserade även tidigt Mehmet Kaplans utnämning till minister.

Ett korrigerat manifest

Socialdemokraterna har tidigare haft liknande problem att tampas med. Och det har inte alltid gått så bra.

Partiets grupp för troende kallades tidigare Broderskapsrörelsen. Den organiserade framför allt kristna socialdemokrater, med en målsättning som på webbplatsen uttrycks så här:

”Vår historiska uppgift har varit att påverka kristenheten till ökat ansvarstagande i omvandlingen av samhället och att påverka arbetarrörelsen både i dess syn på troende och i våra viktiga politiska frågor som socialpolitik, miljöfrågor och internationell solidaritet.”

Mycket på grund av det ökade antalet muslimer i Sverige har man breddat sig och heter nu Tro och solidaritet, och organiserar i dag även andra troende än kristna. I och med det har man också dragit på sig kritik – bland annat för att förbundets ”manifest för muslimska socialdemokrater” till skillnad från förlagan ”manifest för en kristen vänster” saknade en skrivning om sexuell läggning.

– Det är alldeles klart att när våra muslimska medlemmar formulerar sig så är det inte exakt samma frågor man lyfter fram, kommenterade Tro och solidaritets dåvarande ordförande Peter Weiderud saken för gaytidningen QX 27 december 2010.

Religionsforskaren Mattias Gardell skriver i sin bok Bin Ladin i våra hjärtan: Globaliseringen och framväxten av politisk islam från 2006 om hur ”muslimer med bakgrund i Det muslimska brödraskapet utvecklat goda relationer med den socialdemokratiska broderskapsrörelsen”. Även om Gardell är noga med att påpeka att Muslimska brödraskapets ideolog Sayyid Qutb inte var någon socialdemokrat, karaktäriserar han ändå Qutbs bok Social rättvisa i islam från 1949 som ”på många punkter… ett socialdemokratiskt manifest med islamisk terminologi”.

Antisemitism

Sveriges Unga Muslimer, SUM, är en förening inom den del av islam som Yasri Khan och Mehmet Kaplan tillhör. Kaplan var föreningens ordförande 2000 – 2002. 2010 hette SUM:s ordförande Omar Mustafa. Han gick kort därpå vidare till att ta över ordförandeskapet i Islamiska förbundet. 2011 kritiserades Islamiska förbundet för att ha bjudit in egyptierna Salah Sultan och Ragheb al-Serjany som föreläsare. Båda har uttryckt grova antisemitiska åsikter.

Omar Mustafa försvarade att de båda bjudits in.

Omar Mustafa var även aktiv socialdemokrat. Med betoning på var. 2013 föreslogs han för inval i partistyrelsen, bara timmar innan det var dags för omröstning. Dagen efter att han valts in avslöjade tidningen Expo, vars närmaste motsvarighet i Norge är Vepsen.org, att Omar Mustafa så sent som ett par veckor tidigare bjudit in två andra föreläsare som pekas ut som antisemiter – den brittiska journalisten Yvonne Ridley och Azzam Tamimi, palestinsk författare. Den sistnämnde hade för övrigt några år tidigare bjudits in av Broderskapsrörelsen, vilket ledde till kraftig kritik från Svenska kommittén mot antisemitism.

Uppgifterna om Omar Mustafa ledde till storbråk inom Socialdemokraterna. Den före detta partiledaren Mona Sahlin krävde att partiet skulle ta avstånd från hans kopplingar till antisemiter. Att det funnits så liten tid att kolla upp hans tidigare engagemang innan han valdes in var ytterligare en källa till irritation.

Samtidigt kritiserade Socialdemokraternas HBTQ-grupp valet av Omar Mustafa på grund av samma inbjudna talares homofoba åsikter.

Omar Mustafa uttryckte i ett uttalande förståelse för kritiken och sade att han inte ansåg att människor som uttryckt hat mot minoriteter skulle bjudas in att tala om de inte först tagit avstånd från sina uttalanden.

Men samma dag, efter bara en knapp vecka som partistyrelsemedlem, lämnade Omar Mustafa partiet helt och hållet. Hans motivering var att han inte ansåg sig ha den övriga partistyrelsens förtroende, och han ansåg att det var en ”skrämmande signal” till både muslimer och andra troende socialdemokrater att det inte verkade gå att kombinera partiuppdrag och uppdrag i det muslimska civilsamhället.

Rykten om ett avtal

I slutet av 2013 började det talas om att Tro och Solidaritet skulle ha ett avtal med Islamiska förbundet, om att få in muslimer på valbar plats i kommun, landsting och riksdag. Anklagelserna kom från Carina Hägg, riksdagsledamot som varit en av de fränaste kritikerna mot Omar Mustafa tidigare under året. Hon ansåg att hon flyttats ner på Socialdemokraternas riksdagslista i Jönköping, på grund av detta avtal. Sveriges Radio P4 kunde dock inte få några detaljer kring avtalet från henne. Islamiska förbundets presstalesman kallade påståendet ”sorgligt”, och Tro och solidaritets dåvarande ordförande Peter Weiderud sade:

– Det är fullständigt grundlösa påståenden. Medlemmar i socialdemokratin är där för att de är socialdemokrater. Då kan man inte ha en politisk utgångspunkt som är religiöst avsnävad. Man kan inte var islamist och socialdemokrat, precis som man inte kan vara kristdemokrat och socialdemokrat.

Och visst kunde det verka sorgligt. En riksdagsledamot finner sig nedflyttad, i praktiken petad från riksdagen efter valet, och börjar tala om hemliga uppgörelser med just den organisation vars ordförande hon riktat så bitter kritik mot. En konspiration alltså, som drabbat just henne?

Inte riktigt. Bara en dryg månad senare kunde Expressen avslöja att det faktiskt funnits ett avtal med – inte Islamiska förbundet utan Sveriges muslimska råd. Avtalet skrevs 1999, och går ut på ungefär det Carina Hägg hävdade men inte kunde ge några bevis för. Broderskaparna skulle bland annat hjälpa till med följande:

«2002 ska bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst fem län.»

• «Lagstiftning, eller avtal, vad gäller muslimska helgdagar.»

• «Imamutbildning, med Högskoleverket och utbildningsministern.»

• «Överenskommelser på arbetsplatser avseende fredagsbönen.»

Sveriges muslimska råd leddes 1999 av Mahmoud Aldebe, en kontroversiell person som bland annat velat ha sharialagstiftning för svenska muslimer. När det nu fanns ett skriftligt avtal att peka på uttryckte sig Peter Weiderud lite annorlunda än i december:

”Det är självklart problematiskt att samarbeta med personer som har helt andra åsikter, men det innebär inte att man inte kan lyssna på dem och ta till sig av sådant som är vettigt.”

Om det verkligen fortfarande 15 år senare fanns något avtal mellan Tro och solidaritet och någon muslimsk organisation är omöjligt att veta. De inblandade förnekade i alla fall att det skulle göra det. Att det skulle vara en konspiration med muslimer inblandade som blockerade Carina Hägg från att väljas om till riksdagen verkar i alla händelser otroligt. Däremot ströks hon helt och hållet från riksdagslistan efter att hon i Expressen kritiserat partisekreteraren Carin Jämtin för att ligga bakom en kampanj mot henne.

Omar Mustafas kommentar till Expressen om Hägg var hård:

”Jag har aldrig hört så mycket islamofobiska konspirationsteorier som jag har hört från henne. Det går inte att kommentera på något annat sätt. Det är löjligt att det kommer från en, tidigare, så högt uppsatt person.”

Realistisk syn

Det är fullt möjligt att det finns en önskan från Muslimska brödraskapet att anhängare i Europa skaffar politisk representation, men det är inget som går att belägga med säkerhet. Organisationen, eller organisationerna, ser också mycket olika ut i olika länder. Att aktiva i olika muslimska organisationer vänt sig till exempelvis Socialdemokraterna och Miljöpartiet fast deras värderingar på framför allt familje- och sexualområdet ofta skiljer sig kraftigt, istället för att starta ett eget islamistiskt parti, skulle kunna handla om en realistisk syn på hur det politiska systemet i Sverige fungerar. Det civila samhället är uppbyggt kring att grupper bildar intresseföreningar vars representanter uppvaktar politiker, varav vissa själva är med i föreningarna.

Att konservativa religiösa tolererats har troligen mindre med naivitet att göra än med en beräkning att de för med sig röster. I sig inget märkligt, svensk socialdemokrati har varit så pass framgångsrikt under 1900-talet genom att kombinera öppenhet och inkludering mot olika väljargrupper med stenhård kontroll över vem som kan komma ifråga för förtroendeposter med verklig makt. Du kan inte kuppa Socialdemokratiska Arbetarepartiet, men du kan lyftas fram av skäl som mycket väl kan vara nog så cyniska.

Hur det i framtiden kommer att se ut med representation från den muslimska minoriteten i etablerade politiska partier är svårt att säga något säkert om i dag. Vi kan nog räkna med en större vaksamhet mot kopplingar till rörelser som turkiska Milli Görüs, och naturligtvis mot kopplingar till fascistgrupper som Grå vargarna.

Att troende människor engagerar sig politiskt är i sig naturligtvis varken ett problem eller något icke önskvärt – problemen uppstår när det finns en politisk agenda som avviker från partiets egen, eller när en sådan kan misstänkas. Det är också ett faktum att arbetsmarknadsministern i den förra regeringen, moderaten Elisabeth Svantesson, kom betydligt lindrigare undan för sin bakgrund i den så kallade trosrörelsen, med kopplingar till den mycket konservativa organisationen Livets Ord, än vad Mehmet Kaplan gjorde för sina kontakter med Milli Görüs.

Positivt med fler muslimer i politiken

Något som skulle vara en både positiv och även ganska trolig utveckling, vore om fler muslimer och människor med muslimsk bakgrund engagerade sig i etablerade partier för att de delar partiernas värdegrund. Ju vanligare det blir, desto mindre risk att politiskt aktiva muslimer misstänkliggörs på grund av sådant vi sett exempel på ovan.

Frikyrkliga i Sverige röstade förr traditionellt på bland annat Folkpartiet (i dag Liberalerna), men de konservativa och religiöst strängare pingstvännerna fick på 1960-talet nog av ”sedeslösheten” i samhället och startade Kristen Demokratisk Samling. De blev med tiden dagens Kristdemokraterna, sedan 1990-talets början med i varje borgerligt regeringsunderlag. Kanske kommer vi framöver att få se även ett moderat islamistiskt parti i Sverige, som konkurrerar om rösterna på samma villkor som övriga. Kanske ingår även det i borgerliga regeringsunderlag på 30 års sikt?

 

Del denne posten

Om forfatteren: Daniel Wiklander

Daniel Wiklander (f. 1972) er journalist med lang erfaring fra svenske nyhetsredaksjoner. De siste årene har han vært sjefsredaktør for avisen Arbetaren og redaktør for Ordfront Magasin. Foto: Snezana Vucetic Bohm